Stockholm- Skåne via Norrland, Ewa Swensson, L-69

Denna vårdag 1984 var fantastisk. Solen sken och glittrade i vattnet när jag for över Alnöbron till mitt allra sista förrättningssammanträde. Jag visste att det skulle gå bra. Jag hade haft flera sammanträden hos den här unga bonden som verkligen satsade på sitt lantbruk. Men vad skulle hända sedan och hur hamnade jag här? Det var sådant jag tänkte på. Så här kommer en kort resumé.

Stockholm och KTH

Jag växte upp i Stockholm tillsammans med tre bröder. Min mamma, som var lärare, var noga med att vi skulle uppfostras lika och att vi självklart skulle studera vidare efter gymnasiet. Mina två äldre bröder hade redan påbörjat sina universitetsstudier när det var min tur att välja. Det fanns så otroligt mycket att välja på. Någonting med matte men inte lärare. Jag hade ju sett att min mammas arbetsdag aldrig slutade. Det var föräldrar som ringde, lektioner som skulle förberedas och böcker att rätta. Diskussionen kring miljö var i sin linda. Rachel Carsons bok ”Tyst vår” och boken ”Plundring, svält och förgiftning” av Hans Palmstierna läste jag och diskuterade med mina samhällsengagerade kamrater. Så några studier med matte och naturinriktade ämnen som fanns i Stockholm var naturligt för mig. Jag fick tips av min klasskamrat Hans Lind att titta i KTHs kurskatalog. De ämnen som räknades upp verkade intressanta. Men vilket arbete det skulle leda till var ytterligt diffust för mig.

KTH

Redan vid uppropet blev jag förvånad över att det var så få kvinnor. Det var t o m så illa att vi kvinnor kallades för minus nollor och skulle bara få särskilda uppdrag. Den inställningen fick mig att aldrig gå på någon fest under min tid på KTH.

Första kursen var anläggningsteknik. Det var väl inte direkt mitt favoritämne men fältövningen på Bogesundslandet förklarade en del. Det var fruktansvärt tråkigt att under föreläsningarna titta på filmer om olika vägmaskiner. Men jag gick dit och läste oengagerat i kompendiet. När sedan tentan, vår första, kom tänkte att vad skönt att slippa det här nu. Men tyvärr, jag var det enda i hela årskursen som missade tenten. Det framgick tydligt eftersom alla tentaresultat sattes upp på en anslagstavla. Suck!

Tack och lov fanns det mer intressanta kurser. Och fältövningarna var otroligt givande med engagerade lärare och alla ställen vi besökta. Särskilt minns jag den första resan, till Skåne. Vår lärare i naturresurslära berättade på skånska om problem med jordflykt och vattenförsörjning. Ja, det verkade verkligen vara ett problemlän. Vem vill bo här?

En annan minnesvärd resa var till Norrbotten. Det var första gången jag var så långt norrut men då blev jag helt förälskad i naturen. Efter flera dagars studier bland annat nere i en gruva och  besök i vattenkraftsanläggning skulle vi avsluta med en vandring från Nikkaluokta till Tarfala. Vi började vandringen på kvällen och gick på skaren i den ljusa försommarnatten. Det var magiskt.

Exjobbet skrev jag tillsammans med Anders Ericsson, som fortsatta som assistent i fastighetsekonomi, och Torsten Allvar, som blev assistent i kulturteknik. Själv flyttade jag till Sandöskolan för att gå en ettårig ”Bistånds- och katastrofutbildning”. Jag hade under kursen U-landskunskap vid KTH blivit inspirerad av att kanske så småningom kunna arbeta i något U-land.

Västernorrland

Sandöskolan

Det var ett spännande år på Sandöskolan men kurskamrater från helt andra yrkesinriktningar och tankar om vad ett arbete i ett U-land skulle innebära. De män som var där fick tillgodoräkna sig det som värnplikt så det var en kraftig överrepresentation av män även här. Det vara flera som hade utbildning inom biologiområdet, blivande agronomer och jägmästare. Det fick mig att tänka till vad min utbildningsbakgrund egentligen kunde tillföra inom miljö/naturområdet. Under året fick jag ledigt för att följa med på en studieresa till Kenya och Tanzania som KTH-L anordnade för oss som hade läst U-landskunskap. Vi besökte flera svenska lantmätare som arbetade i olika projekt. Då klarnade det för mig vad som var speciellt med en lantmätare.

Härnösand

Efter ett kort mellanspel som arbetslös lantmätare i Uppsala, då jag vikarierade som särskollärare var jag tillbaka i Västernorrland. Våren 1975 hade jag fått jobb som arkivutredare inför bildandet av fiskevårdsområden i länet. Min första chef var överlantmätare Bengt Burman men den som handledda mig på daglig basis var den pensionerad biträdande överlantmätaren Nils Bern. Vid sidan av arkivarbetet deltog jag i utredningen Lantbruk Y under länsrådet Nils Sjölins ledning. Min uppgift var bland annat att sammanställa en rapport som grundades på intervjuer med lantbrukare med olika stora gårdar som Lantbruksnämnden valt ut. En grupp lantbrukare kom från Medelpad och en annan grupp från Ångermanland. Det visade sig att lantbrukarnas önskemål inte alls stämde överens med den jordbrukspolitik med sk SR gårdar som då var förhärskande. Flera månskensbönder arbetade skift på de stora massafabrikerna och ville utöka sitt markinnehav, vilket inte alls var tillåtet då.

Under den här tiden gick jag en tre veckor lång kurs i Personalutnämndens (PUN) regi som riktade sig till nyanställda inom statsförvaltningen. Vi hade bra lärare från Uppsala Universitet som lärde oss om statstjänstemannarollen innebär, grunderna i statens ekonomi och personalhantering, arkivfrågor, offentlighet och sekretess och inte minst hur man skriver offentlig svenska på ett lättförståeligt sätt mm. Hela kursen har jag haft som en ryggrad i mitt fortsatta yrkesliv.

Vid sidan av arbetet vid Lantmäteriet arbetade jag som timlärare vid gymnasiet för blivande karttekniker och kartingenjörer. Några av dem hade jag tidigare stött på som praktikanter och senare som kollegor.

Jag fick följa med som protokollförare åt förrättningsmannen Bengt Linderson till sammanträden där fiskevårdsområdena bildades. Efter ett tag tyckte han att jag också kunde hålla i hela sammanträdet själv. Hans enda råd till mig som förrättningsman man att ställa lagboken på bordet och ha en ordförandeklubba nära mig. Jag vet fortfarande inte om han skojade eller inte.

Successivt började jag handlägga förrättningar självständigt vid Specialenheten för Jord- och skogsbruk. En erfaren assistent såg till att alla handlingar var i sin ordning när det var dags för handläggning. Ibland följde jag med Bengt L på överläggningar med Lantbruksnämndens stukturenhet. För mig tedde sig vissa beslut om vilka lantbrukare som skulle få köpa vad godtyckliga.

Den fackliga verksamheten började komma i gång. Jag blev invald i styrelsen för lantmätarna. Där representerade jag kvinna, ung och Norrland. Tre flugor i en smäll! Ordförande Per Magnusson blev en långvarig facklig mentor men det visste jag inte då. Lagen om medbestämmande (MBL) trädde i kraft. Alla medarbetare skulle ha en utbildning i MBL Eftersom jag var facklig företrädare var det särskilt viktigt att jag lärde mig den ordentligt. Jag satte min lilla dotter i bilen och reste över skogen till länskonferensen i Sollefteå där jag höll utbildningen. Jag blev som facklig företrädare invald i Utbildningsgruppen, som diskuterade vilka utbildningar Lantmäteriet borde anordna. Vid ett tillfälle fick jag specialtillstånd till att flyga hem till Midlanda eftersom jag skulle hem och amma. Det var i den gruppen jag först träffade Gudrun Tossman, chef för utbildningssektionen. Hon kom sedan att under många år bli en mentor för mig och många andra kvinnliga lantmätare.

Efter en sexmånaders ledighet efter första barnets födelse var jag tillbaka på heltid till specialenheten. Jag fick då ta tag i en massa gamla ärenden som låg i en hög. De avsåg i första hand avveckling av sk onyttiga samfälligheter och skogsfångsservitut. Inte alltid populärt hos alla sakägare. Särskilt minns jag en förrättning som handlade om att avveckla en numera trädbevuxen samfälld fäbod med en fallfärdig byggnad. En äldre kvinna gick gråtande fram till mig och sa att vi tog bort ett kulturarv. Jag gissar att hon som ung hade haft sitt första arbete hemifrån som fäbodjänta just där. Men lagen skulle följas…

Vi hade nu mycket arbete på enheten. Marknadsföringen av den nya ledningsrättslagen hade givit oss stora jobb vid sidan av alla lantbruksförrättningar.

Efter andra barnets födelse 1982 ville jag handlägga några sk normalförrättningar. I Härnösand fanns ett litet lokalkontor till Kramfors distrikt där chefen var stationerad. Det var ett väl inarbetat lokalkontor där de fyra medarbetarna kände varandra utan och innan, två var f.ö. gifta med varandra. Med denna effektiva medarbetargrupp kunde jag parallellt handlägga förrättningar på specialenheten Jag fick delta i byggnadsnämndens beredning med en massa tjänstemän och arbetsutskott där också politiker deltog. I anslutning till beredningen företogs i allmänhet en besiktningsresa där förutom jag själv, byggnadsinspektör, VA-ingenjör och hälsovårdschefen deltog. Vi tog alltid god tid på oss och träffade i allmänhet berörda sökanden på plats. Om det fanns minsta tveksamhet till sökt åtgärd hos någon i gruppen så hade i allmänhet sökanden kontaktat byggnadsnämndens ordförande som tyckte att åtgärden var OK.

Före första barnets födelse hade vi flyttat tre mil ut på landet. Det hade hela tiden varit besvärligt med barnomsorgen. Så när det 1984 var dags för första barnet att börja förskoleklass och den lösning kommunen erbjöd inte alls skulle fungera insåg vi att det nog var dags att flytta antingen in till stan eller från orten. Jag tyckte att jag hade prövat på att handlägga olika typer av förrättningar och ville gå vidare med att utveckla förrättningsinstitutet. Så var gör man det bäst? Jo, på huvudkontoret i Gävle.

Gävle

I min fackliga roll hade jag vid olika tillfällen stött på Bengt Andersson. Jag tyckte att han verkade ha en grundinställning till utveckling som stämde med min. Så jag sökte och fick ett handläggarjobb på fastighetsbildningsenheten. Återigen fick jag en chef som hette Bengt, närmsta chefen hette Stefan Gustafsson.

Inledningsvis skulle jag försöka knyta ihop de olika vidareutbildningar som fanns för karttekniker och mätningsingenjörer inom fastighetbildningsområdet. En del var framtagna lokalt och andra centralt. Tanken var att vissa kurser även fortsättningsvis skulle kunna bedrivas lokalt av en erfaren förrättningslantmätare. Kursmaterialet däremot borde vara detsamma.

Jag gick en tre veckors kurs i ADB och projektarbete där också Stefan deltog. Så vi hann prata ihop oss en del. Så småningom drog vi i gång projektet Handläggningsstöd (HLS) som skulle samverka med det nya ekonomiadministrativa (EA) stödet. Projektet HELAS bildades. Eftersom många kontor hade skaffat egna datorer så hade det också utvecklats en hel del fiffiga lokala system för såväl EA som handläggning. Det fanns inget större intresse av att byta. Den stora fackliga organisationen Statstjänstemannaföreningen (ST) motsatte sig in i det längsta ett införande av centralt utvecklat EA-systemet, som blev klart först. Motståndet spillde över på HLS som utvecklades i en enkel variant men bara kom att användas av ett par personer vid Specialenheten i Falun.

Under utvecklandet av HELAS hade vi alltmer kommit fram till att databasstrukturen var av central betydelse. Vi anlitade Kjell Degerstedt vid IT-enheten som modelleringsledare. Han var otroligt klarsynt och före sin tid. Vi insåg att vi inte bara kunde ha en gemensam databas, eller egentligen informationsmodell, för hantering av de ekonomiska delarna utan också för fastighetshanteringen. Lantmäteriet tog initiativ till att starta en arbetsgrupp inom STANLI (Standardisering av Landskapsinformation) med mig som ansvarig. CFD förstod inte alls varför det behövdes. Deras modell var ju de facto standard! I praktiken blockerade CFD det utvecklingsarbetet under flera år.

För att komma vidare i utvecklingsarbetet med handläggningssystemet insåg flera av oss att det borde till en digital koppling till fastighetsdatasystemet. Vi hade vid det här laget fått sådan projektmognad så att vi kallade in en konsult för att göra en analys av projektbeskrivningen. Hans kommentar var kort och gott: Ni måste göra upp med CFD.

Naturligtvis hade CFDs generaldirektör Sune Andersson fått reda på vad vi diskuterade. Så han kallade till sig Lantmäteriets chef för fastighetsavdelningen, Olle Millgård, som tog med sig ett antal medarbetare varav jag var en. Vi klev in i ett rum där hela CFDs ledningsgrupp satt och ett par backar öl stod på bordet. Tack och lov dricker jag inte öl var min första tanke. Sune ville veta vad vi egentligen var ute efter. Var det att ta över CFD? Det ville han i så fall få veta först. Vi hade nog tänkt oss ett samarbete men det förstod vi: att så lätt skulle det inte bli att komma överens om det fortsatta samarbetet.

Jag engagerade mig mer och mer i facklig verksamhet både som ordförande för alla akademiker inom Lantmäteriet och i styrelsen för Civilingenjörsförbundet. Per Magnussons ord ringde i mina öron: Många i förbundet kommer att tycka att de från lantmäterisektionen inte är riktiga civilingenjörer och att de som jobbar i staten är mindre värda eftersom de finansieras via skatter. Ganska snart erfor jag att den stora skillnaden mellan arbetsgivare gick mellan stora och små företag. Inom Lantmäteriet kom vi t ex tidigt bort ifrån att en liten central grupp satt och löneförhandlade för alla medarbetare.

Nio år efter mitt första barn föddes i Härnösand föddes mitt tredje barn 1987 i Gävle. Det var en otrolig upplevelse att få uppleva en barnomsorg som fungerade. Alla tre barnen kunde samtidigt få barnomsorg i samma byggnad! Det som mina barn nu tar för givet.

Olle Millgård, som var en mycket duktig jurist, pensionerade sig. Han efterträddes 1995 av Bo Eliasson som chef för fastighetsavdelningen. Bo ville ha en annan inriktning på verksamheten där utveckling skulle premieras. Han tyckte vi skulle gå vidare med de tankar Per-Anders Karlgren hade redovisat inledningsvis som ett rent organisationsförslag med att lägga samman fastighetsregistermyndigheten med fastighetsbildningsmyndigheten och senare vidareutvecklat med en helt samordnad arbetsprocess med IT-stöd. Per-Anders frigjordes från sitt chefskap och jag blev för en kort tid förordnad som hans vikarierande byråchef.

Ny organisation

En utredning hade pågått en tid för att komma med förslag till en framtida struktur för lantmäteriverksamheten. Som facklig företrädare hade jag ett flertal gånger träffat utredaren med sekretariat samt de under den här tiden olika ansvariga ministrarna Görel Thurdin och Anna Lindh.  Görel var särskilt engagerad i frågan. När det började dra ihop sig till skarpa förslag ville Lantmäteriets direktion ha med de fackliga organisationerna i sina diskussioner. En särskild grupp, kallad LIREF bildades. Där fick vi fackliga företrädare en god inblick av hur direktionens diskussioner gick. Särskilt minns jag diskussionen om vad vi skulle tycka om den mätningsverksamhet som sker inom förrättningens ram. Direktionen var inne på att den nya uppdragsverksamheten skulle ha all mätningsverksamhet. ST var bestämt emot. Mätning som ingår i förrättningen ska utföras i av myndigheten var deras bestämda uppfattning. Ordföranden, ställföreträdande generaldirektören gick på STs linje. Jag såg hur vissa i direktionen ilsknade till.

Beslut kom om en ny Lantmäteriorganisation som innebar att CFD och Lantmäteriet skulle läggas ihop kom1994. Som facklig företrädare träffade jag tidigt den nya utsedda generaldirektören Gunilla Olofsson. Hon fick stort förtroende för mig och kallade sedan till sig mig när hon ville diskutera vissa frågor. 

Bengt Andersson blev chef för den nya fastighetsbildningsdivisionen. Jag hade trivts med att jobba tillsammans med honom och sökte och fick tjänsten som chef för den divisionens centrala del. Den delen bestod av all personal från fastighetsbildningsenheten, den personal inom fastighetsregisterenheten som inte jobbade med registerkartan (som gick till divisionen för Landskaps- och fastighetsdata, LF-data), alla från värderingsenheten och några få på staben. När värderingsverksamheten bröts ut från Lantmäteriet till eget bolag följde ingen från den centrala värderingsenheten med. Inom varje enhet fanns det sektioner som var och en hade egna assistenter. Sammantaget var det nära 100 personer som skulle bli 37 för det ordinarie arbetet inom utvecklingsenheten, som enheten skulle heta, samt 15 som skulle ingå i det nybildade projektet Ny Arbetsprocess (NAP) som Per-Anders Karlgren var projektledare för. Det projektet skulle i övrigt bemannas av personer som dagligen arbetade med förrättningshandläggning.

Nu var jag arbetsgivare och skulle säga upp personal. Jag hade vid den här tiden inga lokala fackliga uppdrag utan bara fackliga uppdrag i valberedningen inom Ingenjörsförbundet, som numera bestod av en sammanslagning av Civilingenjörsförbundet och Ingenjörsföreningen.

All personal skulle placeras i en grupp efter arbetsuppgifter och svårighetsgrad. Därefter listades alla efter hur lång statlig tjänst de hade. De som hade jobbat länge fick extraår vilket inledningsvis skapade en viss förvirring. Sedan skulle vi per division ange hur många vi behövde från varje grupp oberoende av var i organisationen personen jobbade. Det var cheferna för de andra divisionerna och jag som satt tillsammans med de fackliga företrädarna och gick igenom namn för namn. De personer som ”hamnade under strecket” skulle alltså sägas upp. Jag hade i god tid samlat mina 15 administratörer och sagt till dem att börja se sig om efter andra möjligheter både internt och externt. Så i slutändan behövde jag bara säga upp en enda administratör. Det tråkiga var att ett par av de unga riktigt duktiga lantmätarna i den vevan sökte sig utanför organisationen. 

De som arbetade kvar på värderingsenheten fortsatte att arbeta som rådgivare till gamla värderarkompisar som numera arbetade i ett konsultbolag. Flera av dem var ovilliga att ta på sig nya arbetsuppgifter men efter något år hade de flesta av dem hittat nya arbeten inom eller utom Lantmäteriet. Så värderarkompetensen försvann raskt. Det som var kvar i den delen var de rättsliga regler som styr fastighetsvärdering och värderingstekniken inför fastighetstaxeringen. 

De som hade arbetat med fastighetsbildning var vana vid att arbeta väldigt noggrant i sin egen takt tills allt var 100 % säkert. Bengts och min strävan med att ”tillräckligt bra räcker” var svårt att få genomslag för. Många på enheten var kritiska till de beslut som divisionens ledningsgrupp fattade. Jag sa att jag hade framfört deras synpunkter men flera kunde ändå inte förstå varför deras synpunkter inte alltid vann gehör. De kände sig överkörda som experter.

Jag var den som skulle leveransgodkänna det nya IT-systemet Trossen. Till min hjälp hade tre högt betrodde personer valts ut som skulle avge varsitt utlåtande. Alla tre avrådde. De ansåg att systemet inte var färdigutvecklat. Tyvärr var det så att alla medel för utveckling, som projektet finansierades genom, var slut men förvaltningsbudgeten, som jag ansvarade för, var oanvänd. Att flytta medel från det ena till det andra tillät inte den ekonomiska styrningen inom staten. Så jag godkände. Dessvärre insåg jag snabbt att det var ett stort misstag, något som Birgitta Hansson beskrivit.

När det så var dags att rulla ut det nya arbetssättet och dess IT-system skulle personalen på min enhet utgöra användarstödet. Flera mådde riktigt dåligt av att tvingas handleda ett system som inte var färdigutvecklat och som de själva inte trodde på. Det fanns inte ekonomiska förutsättningar för att ta in annan personal och låta befintlig personal jobba som de var vana vid. Kritiken mot mig var hård. Jag borde ha kunnat stoppa införandet.

Under den här tiden gick jag en fem veckor lång chefskurs som riktade sig till ”högre kvinnliga chefer i staten”. Den blev mitt andningshål. Flera av deltagarna blev vänner för livet.

När Joakim Ollén tillträdde som generaldirektör krävde han av Bengt Andersson att han skulle fortsätta driva förändringsarbetet och samtidigt uppnå god ekonomi. När Bengt sa att det inte går så klev han av som divisionschef. Det var tungt att se hur nedstämd han blev.

Lars Jansson tillträdde först som tf. divisionschef och sedan som ordinarie sådan. Han var chef för Lantmäteriet i Dalarna och hade varit med i styrgruppen för projektet Ny arbetsprocess. Han hade fått löfte från Joakim Ollén att det var OK att sakta ner förändringstakten i införandet av NAP. Det blev lite lugnare i organisationen då.

Lantmäterimyndigheterna i Uppsala och Västmanland

När överlantmätartjänsten i Uppsala och Västmanland 1998 blev ledig anmälde jag till Lars att jag var intresserad av den. Jag fick den och dagpendlade till Uppsala flest dagar i veckan och hade tillgång till en liten mätbil som var utlånad från Metria de dagar jag var i Västerås. Det var två separata myndigheter. Uppsala lantmäterimyndighet med kontor i Uppsala och Östhammar samt Västmanlands lantmäterimyndighet med kontor i Västerås. 

I Östhammar hade uppdragsverksamheten varit omfattande men var nu nerlagd. Det fanns fyra personer på kontoret, som var alldeles för stort och luktade dessutom mögel. Alla medarbetarna arbetade i det nya IT-systemet och deltog också periodvis i NAP projektet som användarrepresentanter. Vi påbörjade omedelbart en utredning om nya lokaler. 

Kontoret i Uppsala låg centralt i anslutning till Länsstyrelsen och härbärgerade hela länsarkivet. Femton personer arbetade på kontoret. En enda person på kontoret arbetade i det nya IT-systemet och hon hörde till den grupp som blivit uppsagd med förmånliga villkor. Länslantmätaren bodde i Gävle och var stationerad i Östhammar. Han arbetade en dag i veckan på kommunkontoret i Tierp, en dag i vecka i Uppsala och tre dagar i Östhammar. Jag omstationerade om honom till Uppsala och bad honom att ta itu med alla konflikter som fanns mellan medarbetarna i Uppsala. Han sökte då en tjänst vid Lantmäteriverket i Gävle. En ny chef fick till stor del starta om kontoret.

Kontoret i Västerås låg centralt men hade även här alldeles för stora lokaler sedan personalen minskat. Så vi fick börja säga upp en del av lokalerna. Chefen Lars Ringbom var en duktig chef som utvecklade sin personal. Därutöver satt han sent på kvällarna och handlade svåra förrättningar.

Ekonomin i Uppsala var dålig och i Västmanland god. Min viktigaste uppgift var att få kontoren att samverka rent praktiskt i ärendehandläggningen. Det första steget var att parallellförordna all förrättningspersonal i båda länen. Samverkan gick över förväntan.

Inledningsvis hade lantmäterimyndigheten i Västmanland en del tekniska uppdrag med ajourföring av databaser. Flera medarbetare medverkade i både utvecklings- och produktionsprojekt vid Lantmäteriverket.

Jag blev invald i styrelsen för GIS föreningarna i både Västmanland och Uppsala samt Kartografiska Sällskapets Uppsalasektion. Det var nyttiga kontakter, bra föredrag och exkursioner. Jag var också under några år redaktör för Kartografiska Sällskapets tidning Kart- & Bildteknik. Eftersom jag bodde kvar i Gävle så var det enkelt för mig att också ingå i ett antal styrgrupper i koncernprojekt. Det jag engagerade mig särskilt i var det sk QML-projektet (kvalitets-och miljöledningssystem). Projektet ledde så småningom till att hela lantmäteriet blev miljöcertifierat. Men ledningen var inte mogen att införa enhetliga processer i hela organisationer.

När personal, rutiner och lokaler började komma på plats anmälde jag till divisionschefen Lars att chefsområdet är för litet för att bära en överlantmätare. Jag hade själv under hela tiden haft andra arbetsuppgifter i Gävle. I snitt en dag i månaden var jag dessutom i Stockholm för facklig verksamhet.

2003 annonserades tjänsten som överlantmätare i Skåne ut. Jag sökte och fick den efter tuff konkurrens. Så i mars 2004 gick flyttlasset till Skåne, där jag flera år innan inte kunnat tänka mig att bo.

Lantmäterimyndigheten i Skåne

Skåne lantmäterimyndighet består av två f.d. län, Kristianstad län och Malmöhus län. Kontor fanns i Kristianstad, Ystad, Malmö och Ängelholm. Arkiv fanns i Kristianstad och Malmö. Här hade man en helt annan organisation än vad jag var van vid. En fastighetsbildningsgrupp i vardera Kristianstad, Malmö, Ystad och Ängelholm.  En teknisk enhet med personal i Malmö och Kristianstad med chefen i Malmö och en enhet som arbetade med förbättringar i fastighetsregistret med personal i Malmö och Kristianstad och chefen i Kristianstad. Dessutom fanns det en telefonväxel kopplad till den i Gävle med personal i Malmö. Chefen för den var tillika EA-handläggare och tillhörde staben. Relationen mellan de olika cheferna var inte den bästa. Bland annat konkurrerade man om enklare ärenden.

Inom Skåne fanns också starka kommunala lantmäterimyndigheter i Kristianstad, Malmö, Lund, Helsingborg och Landskrona. Relationerna mellan det statliga och kommunala lantmäteriet var, till skillnad mot mina tidigare erfarenheter från Uppsala och Västerås, inte den bästa.

Personalen bestod till största delen av äldre damer, som inte tagit till sig den nya tekniken. Av en personalstyrka på ca nittio personer hade ca tio civilingenjörsexamen. Men alla de som arbetade med förrättningar hade titeln förrättningslantmätare. I Uppsala - Västmanland hade personer med samma kompetens titeln förrättningshandläggare. Den fackliga organisationen ST hade en stark ordförande som tidigt deklarerade att ”här i Skåne tror vi inte på enhandläggarmodellen” som NAP förespråkade. Han var också van att ha svängdörrar till överlantmätaren. Ekonomin i länet var god främst beroende på det relativt låga löneläget.

Jag insåg att jag verkligen inte kommit till något dukat bord.

Centralt hade beslutats att kontakterna med länens GIS-föreningar endast skulle hanteras av de sk informationslantmätarna som hörde till LF-data. Den renodlade uppdragsverksamheten skulle avvecklas i vår division och helst tas över av Metria. Det som hade tillkommit för divisionen var utökning av projektet som arbetar med kvalitetshöjande uppgifter i fastighetsregistret och registerkartan samt skanning av arkiven. Så återigen var det dags att titta över lokalfrågorna, främst i arkivorterna Malmö och Kristianstad.

Ganska omgående påbörjades centralt en lönekartläggning, för att se om kvinnorna hade lägre löner än männen. Den grupp som stack ut i Skåne var alla kvinnliga förrättningslantmätare som i mitt tycke i praktiken oftast arbetade som förrättningshandläggare. Tämligen omgående insåg vi från arbetsgivarsidan att vi måste dela upp denna grupp i undergrupper. Inplaceringen skulle sedan ske i samförstånd med berörda personer. Det var ett arbetskrävande jobb som i slutändan inte gav så mycket resultat.

Efter mycket diskussioner lades den tekniska verksamheten, som mest bestått av uppdatering av kartverk, ner. Lantmäteriverket ville ha växeltelefoni koncentrerad till ett ställe, Gävle, vilket jag i det längsta av säkerhetsskäl kämpade emot. Pensioneringar, dödsfall och omstationeringar innebar att endast en person behövde sägas upp.

Nyrekryteringar av nyutbildade civilingenjörer var lätt eftersom de utbildades i Lund. Svårare var det att få några som ville handleda dem. Det fanns också en avundsjuka mot de nyanställda eftersom övrig personal ansåg att dessa fick så många fördelar som de inte haft. Konkurrensen från andra arbetsgivare, KLM, fastighetskontor, bygg- och exploateringsfirmor tex var och är stor. Flera unga lantmätare stannande bara mycket kort tid efter det att de genomgått den omfattande obligatoriska introduktionsutbildningen för förrättningslantmätare.

Alla chefer var inte nöjda med att de hade anställts som produktionsledare utan ekonomiskt ansvar men plötsligt insåg att deras tjänst var omdefinierad till länslantmätare med ansvar för såväl ekonomi och personal. Flera lämnade organisationen för andra arbetsgivare. 

Efter några år tyckte jag det var dags att ha en enhet på vardera orten. Särskilt med tanke på att verksamheten med den tekniska uppdragsverksamheten var nerlagd och att verksamheten med KUF i princip numera bara förekom i Kristianstad. Det var inte populärt bland berörda chefer.  Under flera års tid var det ständigt någon chefstjänst som var vakant och någon som var parallellförordnad.

Lantmäterimyndigheten i Halland

Mitt påpekande när jag lämnade Uppsala – Västmanland om att chefsområdet var för litet ledde till att en allmän översyn av chefsområdesindelningen inom divisionen drogs i gång. För min del innebar det att jag efter ett par år också blev chef för Halland län. Där fanns kontor i Kungsbacka och Halmstad med en gemensam chef. I Halmstad var arkivet färdigskannat och flyttning till nya lokaler påbörjad.  Personalsituationen var stabil på båda kontoren. Kungsbacka är ju i praktiken en förstad till Göteborg så deras koppling till Skåne kändes inte naturlig. Chefen i Halland var mycket intresserad av lokalförsörjningsfrågor och skötte lokalflyttningen i Halmstad mycket exemplariskt. Sedan den var klar lämnade han organisationen för ett företag som enbart arbetade med detta.

Så mitt arbete under den här tiden var i princip inriktat på nyrekryteringar av chefer och förrättningslantmätare. Vi hade alltid en eller flera tjänster utlysta. Och lokalfrågor. Även i Ystad behövdes nya lokaler. Jag kände mig mer som en administratör än som chef där verksamhetsfrågorna kommit alltmer i bakgrunden. 

Efter samtal med dåvarande divisionschefen Roger Ekman var vi överens om att jag från våren 2008 skulle få en friare roll med bibehållen stationering. Jag såg fram emot att äntligen få börja jobba med mera övergripande strategiska frågor igen.

Stabsanställd

Min nya anställning var nu på divisionens stab i Gävle. Min titel blev utvecklingsstrateg. Mina arbetsuppgifter var att ta fram underlag till divisionens ledningsgrupp i deras strategiska arbete. I detta ingick en hög grad av omvärldsbevakning nationellt och internationellt. Genom åren hade jag deltagit i ett antal konferenser inom FIG så på ett övergripande plan hade jag följt med, särskilt när det gällde informationsmodellering av fastigheter. Under en period hade jag också tillsammans med Jesper Paasch från LF-data ingått i en internationell arbetsgrupp för att ta fram en modell, som sedan blev internationell standard, Land Administration Domain Model (LADM).

För att få ett underlag till var Lantmäteriet stod i olika frågor började jag intervjua ett antal olika personer i Gävle om vad de tyckte var viktigaste framtidsspaningar. Då intervjuade jag bla Ulf Sandgren, som då var chef för det lilla internationella sekretariatet. Efter intervjun frågar han mig om jag inte ville efterträda honom i CLGE, den Europeiska Lantmätarfederationen. Jag tackade ja utan att veta så mycket. Sedan tyckte valberedningen i Lantmätareföreningen/Aspect att en sådan representant borde ingå i deras styrelse. Så plötsligt var jag internationellt ansvarig inom Aspect. Då tyckte divisionschefen att jag borde vara det i divisionen också. De internationella kontakterna bestod mest i kontakter med de nordiska länderna. Mina fackliga uppdrag i Sveriges Ingenjörer, senast som revisor lämnade jag då.

Tillsammans med marknadschefen Agneta Ericsson och chefen för den fastighetsrättsliga sektionen Barbro Julstad tog vi fram en sammanställning av framtidsspaningar och trender. Utifrån detta tog vi också fram ett förslag till framtida mål för fastighetsbildningen, att Fastighetsbildning upplevs av sakägarna som en del i en integrerad samhällsbyggnadsprocess. Vi diskuterade och förankrade den i divisionens Mark- & fastighetsråd som tillförde en hel del i underlaget.

En ny divisionschef tillträdde. Han beslutade att allt strategiarbete ska bedrivas av hans ledningsgrupp. Det skulle bara finnas en grupp för omvärldsbevakning utanför den gruppen. Utvärdering av spaningarna skulle ledningsgruppen göra.

Samordnad Planering och Fastighetsbildning (SPF)

Jag var med på ett möte mellan generaldirektörerna för Lantmäteriet och Boverket. Ett resultat av mötet var att det tillsattes en grupp med företrädare för båda myndigheterna som skulle ta fram förslag till hur detaljplanering och fastighetsbildning skulle kunna samordnas. Jag utsågs till att ansvara för Lantmäteriets medverkan. Efter några trevanden kom vi fram till att vi skulle bilda ett projekt, Samordnad Planering och Fastighetsbildning, SPF, med två spår. Det ena spåret avsåg råd och anvisningar kring samråd och det andra ett digitalt utbyte av information mellan alla inblandade aktörer. En styrgrupp tillsattes med divisionschefer från såväl Lantmäteriet som Boverket. Samverkan mellan två myndigheter kräver att båda myndigheterna har egna diarienummer och själva också arkiverar allt. Det gick inte att från den ena myndigheten hänvisa till ett diarienummer hos den andra myndigheten. Boverket hade dessutom en mycket tyngre administration där varje arbetsgruppsmöte skulle dokumenteras i ett protokoll. Projektledaren vid Boverket Maria Rydqvist skötte all administration med bravur. Vi gjorde planer och rapporter som kontinuerligt stämdes av mot styrgruppen. Vi hade referensgrupper som vi träffade regelbundet där bla Länsstyrelserna, KLM, Kommunförbundet, programvaruföretag och byggföretag var företrädda. Vi gjorde detaljerade användarspecifikationer för hur ett system skulle kunna fungera och fick ett antal IT- företag att presentera varsin sk  demonstrator. Vi berättade om projektet vid ett departementsbesök och blev hela tiden påhejade externt. Någonting skavde inom Lantmäteriet men vi visste bara inte vad. Vid ett avslutande möte i Kommunförbundets lokaler föreslog deras representant i styrgruppen att företrädare för dem, Lantmäteriet, Länsstyrelserna och Boverket skulle sätta sig ner och ta fram en gemensam vision. Boverket och länsstyrelserepresentanten sa ja direkt. Lantmäteriets generaldirektör Bengt Kjellson tvekade och sa sedan nej. Så projektet lades ner efter att vi själva skrev en utvärdering som visade på att de frågor vi lyft fram var viktiga men att förankringen inom Lantmäteriet brustit. I botten fanns också ett misstroende mot Boverket från Lantmäteriets sida. Lantmäteriet, som av Regeringen utsetts till utvecklingsmyndighet för att driva digitaliseringen inom det geografiska informationsområdet ansåg att Lantmäteriet skulle driva projektet på samma sätt som de drev projektet Svensk Geoprocess. Min uppfattning är att Lantmäteriets representant i styrgruppen aldrig hade satt sig i vad vi gjorde och ännu mindre förankrat det internt.

Danmark

Så vad skulle jag nu ägna mig åt? Jag föreslog att jag skulle få arbeta någon månad på vår systermyndighet i Danmark, Kort & Matrikelstyrelsen (KMS). Jag sökte stipendium för utbytestjänstgöring hos Nordiska Rådet som beviljades. Så jag dagpendlade från Lund till Köpenhamn i en månad. På KMS fick jag en egen arbetsplats och en handledare. Jag deltog i olika möten och gjorde också besök hos två olika privatpraktiserande lantmätare i olika delar av Danmark. Tjänstgöringen resulterade i en rapport som jag överlämnade till cheferna inom Lantmäteriet och KMS. Tyvärr tänkte jag inte på att den också borde finnas med i Lantmäteriets serier över rapporter så man måste känna till att den finns för att hitta den.

Med rapporten som underlag skrev sedan Torbjörn Juusager, ordförande för de privatpraktiserande lantmätarna i Danmark, och jag en uppsats som vi redogjorde för vid FIG konferensen i Kuala Lumpur. Vid ett mycket välbesökt seminarium konstaterade vi bla att likheterna är större än skillnaderna mellan våra privata och offentliga system. De viktigaste punkterna är att vi har liten korruption, höga kvalifikationskrav på våra lantmätare och offentliga register med tillhörande kartor som man kan lita på.

Sista året före pensioneringen hade jag få arbetsuppgifter inom Lantmäteriet. Jag ägnade mig då främst åt Samhällsbyggarna: styrelsearbete, planering av Samhällsbyggardagarna och Position2018, som var ett stort samverkansprojekt med ett antal andra föreningar.

Nutid

Jag njuter av friheten av att vara frisk och att det går bra för mina barn. Någon utlandstjänst blev det inte så mycket av. Bara några korta sejourer i Vitryssland i lantmäteriprojekt där. Däremot har vi rest en del via Läs och Res, där det bla ingår att bo hemma hos familjer. Vi har också gått distanskurser vid Österlens Folkhögskola där resor ingår. Först Sydafrika och nu förhoppningsvis Etiopien. Så intresset för den sk tredje världen finns kvar.

En gång föreningsaktiv, alltid föreningsaktiv stämmer väl på mig. Jag vill vara med och påverka. Nu är jag sekreterare i såväl bostadsrättsföreningen i Lund och vägföreningen för vårt fritidshus på Österlen. Ett sista projekt har jag tillsammans med Birgitta Hansson inom Samhällsbyggarnas lantmäterihistoriska sektion med att samla in och publicera berättelser från äldre lantmätare om deras yrkesliv.

Den kunskap om yrkeslivet jag förvärvat både som lantmätare, chef och facklig verksamhet bär jag ju alltid med mig och har nytta av i många sammanhang, även den om vägar. 

Och Skåne är ju så mycket mer än de problem vi upplevde i början av min utbildning.

Österlen 2020-06-30

ewa.swensson.lund@gmail.com