Klas Cederwall

sorg

 

Klas Cederwall har avlidit

 

Professor emeritus i Vattenbyggnad vid KTH, ledamoten av IVA, Klas Cederwall, Lidingö, avled oväntat under Påsken i en ålder av 81 år. Han efterlämnar två söner, Bo och Magnus, barnbarn samt livskamraten Karin Munsterhjelm, boende i Ekenäs, Finland.

 

Klas ägnade hela sitt yrkesliv åt vetenskapen i likhet med brodern Krister, som var professor i Betongbyggnad, först i Luleå, därefter vid Chalmers. Där hade Klas tidigare lagt fram sin doktorsavhandling (1968), banbrytande inom recipienthydraulik, där han klargjorde svårigheten att blanda flöden av olika densitet, framför allt beroende på temperaturskillnader. Resultaten är vägledande för planeringen av utsläpp från processindustrier och kommunala reningsverk. För dessa gäller, att värmeinnehållet bör återvinnas, i görligaste mån, för att underlätta diffusionen av resterande föroreningar i recipienten. Den internationella forskningsverksamhet som följde, upptog bland annat vattenresursfrågor, ett ämne av växande betydelse, och speciellt dammsäkerhet som har stor relevans även i Sverige, där flertalet dammar är byggda under första halvan av 1900-talet. Synpunkten gäller främst de många, och stora, jorddammarna, där risken för inre erosion kräver noggrann bevakning och beredskap för snabba åtgärder. 

 

Klas efterträdde 1976 Erling Reinius på den prestigefyllda stolen i Vattenbyggnad, KTH. Hans handledning i ämnet fram till 2001 avsatte mer än ett tjugotal doktorsavhandlingar, och dubbelt så många lic.avhandlingar, vilket skaffade honom ett högt internationellt anseende. Han var därtill en bemärkt författare av läroböcker.

 

Klas tillbringade längre tid vid ett flertal utländska universitet, vid CalTech (Pasadena), Novosibirsk (USSR) och Technion (Haifa). Han var därtill rådgivare vid universitet i Mozambique, Mali, Etiopien och Brasilien.

 

En kuriositet speglar Klas ambition för historisk rättvisa. Han tog sig an Vildhussen som ansetts vålla katastrofen med Ragundasjön och Döda Fallet. Med modellförsök i laboratoriet vid Osquars backe visade han, att det knappast var Vildhussen själv, utan snarare de som skulle gynnas av regleringen som drev på och ställde till med den värsta olyckan i vår historia, åtminstone inom vattenbyggnadskonsten. 

 

På senare år intresserade han sig för risken att havsnivån kommer att höjas som konsekvens av pågående klimatförändringar och höjningens följdverkningar. Vid ett seminarium på IVA 2016 påvisade han hotet mot tunnelbanan, knutet till den pågående nybyggnaden av Slussen. Redan nu är situationen otillräcklig för att med säkerhet skydda tunnelbanan mot vatteninträngning från Mälaren. Och nybyggnaden löser inte problemet! En nedgrävd tunnelbana, i linje med förslaget Ny syn på Slussen, skulle ge fullständig säkerhet över tid och en tystare miljö till samma kostnad. Dessutom hade man med detta kunnat öppna vattenrummet vid Slussen mot Riddarfjärden genom att riva både T-banebron och Centralbron. Gamla Slussplan hade kunnat återställas på den ursprungliga nivån med direktingång till Södra stadshuset. Klas framhöll gärna dessa estetiska förtjänster, alla eftersträvansvärda, som den humanist han var bortom sin tekniska klarsyn. Heder över hans minne!

 

Bo Göran Hellers

 

 

 

Publicerat: Torsdag 19 April