En dag i Almedalen

Burmeister Restaurang, Strandgatan, Visby. Tidig morgon strax efter klockan åtta. Ett trettiotal personer intar frukost. På den lilla improviserade scenen står Stig Björn Ljunggren, statsvetare och hustomte i Almedalen. Hustomte är en sådan som dyker upp i alla möjliga forum. Stig Björn, flitigt kallad Stickan av morgonens moderator, håller en 15 minuters presentation och analys av Miljöpartiet, dagens parti i Almedalen. På ett snyggt sätt ger han en överblick av partiet och vad deras väljare tycker är viktigt. Miljöpartiet är ett relativt löst sammansatt parti där frågorna är viktigare än partiet till skillnad från exempelvis sossarna där flertalet anhängare tycker att partiet är viktigare än frågorna. Stickan, även jag påverkas av moderatorns gemytliga ton, ger på ett exemplariskt vis en överblick av ämnet och rekommenderar litteratur för vidare läsning.

 

Efter dragningen är det paus och jag bläddrar igenom det gedigna programmet för tisdagen. På 86 sidor presenteras dagens ca 300 seminarier. Jag gissar att cirka 20-30 seminarier pågår parallellt hela dagen. Fastigheter, byggande, forskning och utbildning är ämnen jag fokuserar på. Jag försöker göra en rangordning av intressanta föredragningar men det är för många. Jag ger upp och byter strategi. Bestämmer mig för att gå en vända i området för att låta slumpen avgöra, det första intressanta jag springer på går jag in på.

 

Två saker är påtagliga i Almedalen. Alla är hel-, halv-, kvarts- och mikrokändisar. Där är Gustav Fridolin, Stig Strand, Anders Sundström och där är. Ja vad heter karln nu igen?  Programledare som pysslat med Kung-Fu, MMA – sånt där när man lagligt får slå folk på käften – eller liknande. Tabo, heter han och mer? Nåväl. Den andra detaljen är alla trevliga, glada, entusiastiska, debattvilliga 20- till 30 åringar. Det är onekligen en god stämning. Kanske en och annan yngling med dålig hållning, orytmisk fotisättning och tveksam hy – är det möjligen i Almedalen nerden/plugghästen finner sin hemvist i vuxen ålder?

 

Efter att ha vandrat igenom området hamnar jag på Wisby Hotell. Här blir det second breakfast eftersom det även här bjuds på frulle. Den som vill gratisäta sig genom en vecka bör ta sig till Visby under Almedalsveckan. Frukost och lunch går oftast att inta helt gratis, lite svårare med middag om man inte tycker att snittar är världens käk. Är man dessutom en snålpåse kan man ju då även få med sig en årlig konsumtion av tandpetare.

 

Bingo! På Visby Hotell diskuteras utbildning. Det är fem högskolor som tillsammans skrivit en rapport där de presenterar målet med sina verksamheter och hur dessa mål ska nås. I panelen diskuteras uppföljning av målen, dvs. på vilket sätt ska vi mäta om universiteten uppfyller sina mål. Jag lyssnar intensivt till att börja med men efter ett tag blir det lite väl detaljrikt. Men jag är nöjd ändå. Oftast handlar det i Almedalen om att lyssna på någon dragning för att få en översiktlig bild; ”Tjaha, är det sånt de sysslar med och det verkar ju rimligt”.

 

Klockan börjar närma sig tolv och jag tar mig tillbaka till Fastighetsnytts huvudkvarter på restaurang Burmeister för lunch. Det här är mitt bo, min utgångspunkt i tillvaron i Almedalen. Hit återvänder jag ofta efter att ha varit iväg och lyssnat på ja-gud-vet-vad; Redarföreningen, SACO, Kulturdebatter, Sport, Medicin, Politik mm.  Att åka till Almedalen för att enbart gå på fastighetsrelaterade seminarier är att missa poängen med Almedalen.

Lunchen är intagen, kaffekoffeinet börjar sprida sig i kroppen. Nu mår jag riktigt fint. Och det här är mitt jobb, att lyssna, lära, skriva. Hehehe – självgodheten är på topp. Under lunchen har jag diskuterat värdering och utbildning. Bytt visitkort och ännu en gång salufört KTH:s externa kurser. Dags för ännu en dragning på Burmeister. Publiken, en del fastighetsfolk, ganska mycket kommunfolk – tror jag. Det märks på frågorna, det är mycket om processen, medborgarnas delaktighet. Sommaren gör avtryck på seminarierna. Uppknäppta sommarskjortor, vita byxor, skjorts, brunbrändhet. Möjligen är stämningen mer avslappnad här än på konferenser övrig tid av året. Kanske är vinterhalvårets arme av kostymer en hämsko för spontaniteten.

 

Dragningen är över, jag hänger lite för mig själv. Klockan börjar närma sig fyra och nu får det nog räcka med seminarier för idag. På väg till bilen passerar jag Öresundshuset på Hästgatan. Det är Skåneregionen som satsar hårt på att marknadsföra sig. För något år sedan hamnade jag där för att lyssna på en dragning om den planerade bron mellan Rödby och Puttgarten. Avvaktande lyssnade jag då på hur den ena talaren efter den andra förklarade hur genialt projektet var.

 

Men vad kostar kalaset? Ska ingen prata om kostnaden? Är det verkligen en lönsam affär? Men nej då, det här var tydligen världens mest självklara projekt och den som inte fattar det är en idiot. Jag började slipa på en elak och kontroversiell fråga tills jag insåg: Det är inte meningen att alla aspekter ska diskuteras. Det här är ett gäng lobbyister som inte är intresserade av en balanserad diskussion. De är medvetna om kostnaden men det skiter de i. I alla fall idag eller just nu. Det var med andra ord ett väckelsemöte i allra bästa frireligiös anda. Det enda som saknades var ett och annat Halleluja.

 

Text: Fredrik Brunes

fredrik.brunes@abe.kth.se

 

Publicerat: Måndag 8 September